Saxat ur Skärgårdskryssaren nr 2 2000

Spjälkning av en vingklippt jakt,
Måsen

Jag började skrapa på botten redan i mitten på oktober, jag hade nämligen tänkt att olja undervattenskroppen. Efter ett tag började funderingarna gå runt i takt med att den minst sagt obekväma arbetsställningen blev mer och mer outhärdlig. När nacke, armar och axlar värkte så föddes det ena projektet efter det andra, det var betydligt ange­nämare att drömma om vad som skulle göras istället för att skrapa. När jag började inse att jag inte kunde sitta på en stol under båten och drömma och samtidigt började ana hur mycket jobb det verkligen var blev jag jag plötsligen lite tveksam. Inspira­tionen började så sakteliga läcka ut och av min tidiga start märktes inte längre så mycket. Jag hade fått en hel del inspiration och lust av sommarens fantastiska seglingsupplevelse men det verkade inte som det i sig skulle hjälpa mig med det jobb som skulle göras. Som en del, och som skulle komma att visa sig en mycket viktig del, så ansökte jag om hjälp från renoverings­fonden. I slutet av januari kom Thomas Larsson och tittade på båten och upprättade en renoveringsplan. I beslutet från renove­rings­fonden skulle jag även få hjälp med 2 nya rostfria bottenstockar. Det diskuterades en hel del hur man skulle göra, val av material dimensioner nya spant eller nya rostfria bottenstockar mellan de gamla spanten­ / botten­stockarna.

När valen väl var gjorda var det bara att gå till verket. Planen var att byta 2 ekbotten­stockar (vid behov) och 2 spantpar det senare skulle bl a innebära att nästan hela inredningen skulle demonteras (eftersom det ena spantparet gick längsmed skottet mitt i ruffen). Sedan skulle naturligtvis skra­pning av botten och efterföljande oljning och mönja göras men jag hade ju nästan skrapat halva botten redan! Jag insåg plötsligt att trots att det fortfarande var januari så började jag få ont om tid med tanke på torktider för olja respektive mönja, nåväl det skulle nog ordna sig? 

Jag skrapade frenetiskt och hyvlade bort de värsta ojämnheterna och till slut kunde jag börja olja. Det tog 3 veckor att stryka på sammanlagt 42 liter olja/56 liter soppa sedan gav jag upp; på vissa ställen sög den fortfarande lite olja.

 

Jag kommer ihåg att Thomas beskrev hur jag skulle ta bort de gamla bottenstockarna med kofot och hur man skulle lägga något emellan kofoten och bordläggningen för att inte skada båten osv. Jag lossade på alla skruvar som höll fast bottenstocken och där­efter kände jag lite på den ena änden med kofoten; den lossnade och gick av utan någon som helst kraft. Ekträt var gråsvart och fibrerna tycktes nästan helt ha förlorat sin sammanhållande kraft om man inte räknar de iskristaller som fanns lite här och där. Bottenstock nr 1 demonterades med hjälp av hammare och stämjärn på ett par minuter i små, små, bitar, alltså inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Vi hade gemen­samt bestämt vad som skulle göras d.v.s. Thomas försökte gissa vad han trodde jag skulle klara av och han gjorde vad han kunde för att få mig att inse hur pass om­fattande arbete jag stod inför. Men när botten­stock nr 1 visade sig var så pass skadad, och nr 2 likaså kunde jag inte hejda mig och nr 3 åkte ut den också: Detta skulle naturligtvis innebära att även ett tredje spant­par skulle bytas men eftersom jag ännu var långtifrån den processen, var det mycket enkelt att utöka arbetsbördan med 50 %. Det mesta förflöt ganska bra jag borrade ø15mm hål inifrån i gamla nithål. På sina ställen liknade bordläggningen snarare kavring än furu men med en ø25mm mahogny propp från utsidan så såg det ändå ganska förtroendeingivande ut. Jag kom på ett ganska bra verktyg till propp­limning nämligen tandborste. Jag använde den till att föra på lim inne i hållet innan jag doppade proppen i epoxi. När jag var klar med förberedelserna för spantbytet visade det sig att det var svårt att få tag på rätt stål­kvalité i rimlig tid, och att Åke Bredelius som skulle bocka till spanten hade mycket annat att göra än mina spant. Då började pa­ni­ken att sprida sig, jag kommer ihåg att jag skrev en väldigt lång lista (ca. 3 sidor) med de olika moment som var kvar att göra den 4 april. Då hade jag alltså inte monterat

vare sig bottenstockar eller spant dessutom var sittbrunnen bara ett rektangulärt hål där de flesta tvärgående balkar var borttagna / ruttna och diverse andra skavanker såsom delvis rutten akterspegel och demonterade skotskenor till genuaskotet. Noggrann pla­ne­ring och en sak i taget blev ett absolut måste för att få något gjort. Efter ett tag fick jag bottenstockar som Thomas hade gjort och trots att det lät ganska hopplöst med spanten ett tag så var de plötsligen klara. När jag beskrev för Åke hur det gick och undrade hur mycket glapp man kunde tänkas dra in med de rostfria skruvar som spanten skulle fästas med, ryckte han ut med Amazonen och kom hem till mig och inspekterade det hela på plats och jag fick återigen en liten knuff framåt. Mellan det nya spantet och bordläggningen var det ett mellanrum ibland så mycket att jag kunde föra in mitt pekfinger. När de gamla nitarna hade rostat och på så viss försvagat bord­läggningen drogs de delvis eller helt ige­nom träet och med tiden fick bordläggning en delvis ny form. Jag levererade själv de gamla spanten till Åke men enligt honom så gjordes inte de nya spanten med de gamla som mall, det är fortfarande för mig oklart varifrån mallen till de nya spanten kom men jag anar att Thomas vet det.

Bottenstockarna passades till med hjälp av en elfil och sedan borrade jag för pinn­bultar. Spanten monterades utan några större missöden men jag undrar hur många gånger jag har klättrat i och ur båten för att kolla vilken skruv som behövdes hållas emot etc. Sittbrunnen fick nya balkar och plywood som stängdes med epoxi och må­la­des med diverse olika oljefärgslattar vilket innebar att den blev vackert pistage­grön. Akterspegeln lagades med tjärdrev och epoxi sedan blev det lite vårrustning. Jag trodde jag hade bottenfärg hemma men när jag skulle måla insåg jag att den ena burken innehöll giftfri färg (dock såg jag ingen skillnad på den sidan som målades med giftig resp giftfri färg när jag tog upp båten). Med hjälp av blöta trasmattor de 2 sista veckorna läckte båten väldigt lite vid sjösättningen.

Denna renovering hade inte blivit av utan hjälp från renoveringsfonden, Thomas Larssons alla tips all tid i telefon, Åke Bredelius, Pondus Snickeri för alla goda råd och deras snabbhet att faktiskt anpassa sina priser på rostfritt till min plånbok och världs­marknadspriset (det finns de som säljer rostfritt 300% dyrare ...). Med dessa erfarenheter fortsatte renoveringen även denna vinter med några nya bottenstockar och rostfria spant, ny mastfiskinfästning och en inombordare väntar i skrivande stund på att monteras (och Amazonen har annonserat sin ankomst) .

Thomas beskrev renoveringsarbete jag stod inför som att jag befann mig i uppförsbacke. Jag befinner mig fortfarande i uppförsbacke men den börjar plana ut och vid 75:a klubbens årsmöte efter sedvanligt »äskande«, tilldelades jag renoverings­priset.

Stolt skeppare på Måsen

Mikael Hultgren